Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
,350 DEN GAMLA ANTIKVITETSHANDELN
Det uppstod en lång tystnad.
»Vad var det?» sade skolmästaren vänligt. »Se så, säg
mig vad det var.»
»Det gör mig mycket ont att se», sade flickan och brast
i tårar, »att de som dö omkring oss bli så snart glömda.»
»Och tror du», sade skolmästaren, som märkte den blick,
hon kastat omkring sig, »att en obesökt grav, en avfallen
blomma äro tecken till glömska eller liknöjdhet; tror du
icke att handlingar begås långt härifrån, varigenom de döda
mycket bättre ihågkommas. Nell, det finnes människor, som
arbeta här i världen i detta ögonblick och till vilkas goda
handlingar och goda tankar — så försummade de än se ut
för våra ögon — dessa gravar äro huvudgrunden.»
»Säg mig icke mer», sade flickan hastigt. »Jag känner,
jag vet det. Huru skulle jag väl kunna glömma det, då jag
tänker på er?»
»Det finnes ingenting», utropade hennes vän, »oskyldigt
eller gott, som dör och glömmes. Låt oss framför allt hålla
oss vid denna sanning. Ingen ängel har ökat himmelens
här utan att han gjort sitt välsignelsebringande verk hos
dem, som älskade honom här. Glömd! O, om
människornas goda gärningar kunde spåras till sin källa, hur skön
skulle icke då själva döden kännas; ty hur mycket
människokärlek, medlidande och renad känsla skulle icke synas
ha sin rot i stoftuppfyllda gravar.»
»Ja», sade flickan, »det är sanning. Jag vet det. Vem
kan väl känna dess kraft i såg hög grad som jag, hos vilken
er lilla lärjunge lever upp igen? Käre gode vän, om ni
visste vilken tröst ni skänkt mig.»
De sutto ännu på samma ställe, då morfadern närmade
sig. Innan de hade talat många ord med varandra slog
skoltimmen, och deras vän avlägsnade sig.
»En god man», sade morfadern och såg efter honom.
»Här äro vi åtminstone i säkerhet, vad? Vi skola ju aldrig
lämna detta ställe?»
Flickan nickade och log.
»Hon behöver vila», sade den gamle mannen och klappade
henne på ryggen; alldeles för blek. Hon är inte som hon
var förr.»
»När?» frågade flickan.
»Ha!» sade den gamle mannen. »För hur många veckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
