Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 DEN GAMLA AN TI KV I TETSHANDELN
»Vad! Har ni inte givit honom penningar å någon
annans vägnar, sir?» frågade mr Garland med stor oro.
»Jag givit honom penningar, sir!» svarade Sampson.
»Nej, vet ni, det här är alldeles för oblygt!»
»Vad!» skrek Kit. »Förnekar han att han gjort det?
Var god och fråga honom någon av er!»
»Har ni gjort det, sir?» frågade notarien.
»Jag skall säga er en sak, mina herrar», svarade mr
Brass, »han gagnar icke sin sak på det här sättet, och
sannerligen, om ni har något intresse för honom, så gjorde ni
bäst i att råda honom till att slå in på en annan väg. Ni
frågar om jag gjort det, sir? Naturligtvis har jag aldrig
gjort det.»
»M(ina herrar», utropade Kit, för vilken ett ljus plötsligt
gick upp, »han har gjort det! På vad sätt jag förnärmat
honom vet jag icke, men det är en tillställning för att
störta mig. Vad som än blir följden av detta, så vill jag,
om det vore i mitt sista andedrag, säga att han själv
stoppat sedeln i min hatt! Se på honom, mina herrar! Se
hur han skiftar färg! Vem av oss ser mest brottslig ut
— han eller jag?»
»Ni hör vad han säger, mina herrar», sade Brass leende.
»Nåå, förefaller er icke denna sak, som om den tagit en
ful vändning, inte sant? Är det bovaktighet, tror ni, eller
är det blott ett vanligt brott?»
Med dylika fridfulla och gäckande yttranden sökte mr
Brass vederlägga den fula skymf, man tillfogat hans
person ; men den dygdiga Sara, som leddes av starkare
känslor, rusade i det yttersta raseri fram mot fången. Det
skulle otvivelaktigt gått illa med Kits ansikte, om icke den
vaksamme poliskonstapeln, som förutsåg hennes avsikt,
dragit honom åt sidan i det kritiska ögonblicket.
Poliskonstapeln, som hämtat varning av detta ursinniga
anfall, förde honom tillbaka till åkardroskan utan vidare
bråk och yrkade på att miss Brass skulle sitta på
kuskbocken, till vilket förslag den tjusande varelsen gav sitt
samtycke efter en något förbittrad ordstrid, varefter mr Brass
med någon tvekan samtyckte till att intaga hennes förra
plats inuti vagnen. Därefter körde de till polisen med all
skyndsamhet, åtföljda av notarien och hans båda vänner i
en annan vagn. Endast mr Chuckster lämnades kvar —
till sin stora harm, ty han ansåg det vittnesmål han kunde
hava avlagt i fråga om huru Kit återvände för att avtjäna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
