Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 DEN GAMLA AN TI KV I TETSHANDELN
ungefär åtta, men den svartaste midnatt skulle hava varit
som mitt på ljusa dagen i jämförelse med det tjocka moln,
som vilade över jorden och dolde allting. Han skyndade
framåt några steg, liksom en i mynningen av någon dunkel,
gapande håla; därpå trodde han att han gått vilse och
ändrade riktning; därefter stannade han utan att veta vart
han skulle vända sig.
»Om de ville knacka igen», sade Qulip och försökte se
in genom dunklet, »så skulle ljudet vägleda mig. Nåå!
Dunka på porten ännu en gång!»
Han stod och lyssnade uppmärksamt, men bullret
förnyades icke.
»Om jag kunde få fatt på en vägg eller ett plank», sade
dvärgen, i det han sträckte ut armarna och gick långsamt
framåt, »så visste jag åtminstone vilken väg jag skulle
ta. En fördömd svart natt! Bara jag hade min käre vän
här! Hade jag blott den önskan uppfylld, kunde det gärna
för min skull låta bli att bli dager igen.»
Just som detta ord gick över hans läppar stapplade han
och föll — och nästa ögonblick kämpade han med det kalla,
mörka vattnet.
Trots allt dess bubblande och susande i hans öron kunde
han åter höra knackningen på porten — kunde han höra ett
rop, som följde därpå — kunde han igenkänna rösten.
Trots allt vad han arbetade och plaskade, kunde han förstå
att de hade tappat bort vägen och hade återvänt till den
punkt, varifrån de utgått; att de blott fingo se på, medan
han drunknade; att de voro strax bredvid, men icke kunde
göra något försök att rädda honom; att han själv hade
utestängt dem. Han besvarade ropet — med ett skri, vilket
tycktes komma de hundratals eldslågor, som dansade för
hans ögon, att darra och fladdra, som om en vindfläkt hade
satt dem i rörelse. Det var honom till ingen nytta. Den
starka floden fyllde hans strupe och förde honom bort på
sin snabba strömfåra.
Ännu en förtvivlad ansträngning och han var uppe igen,
piskade vattnet med sina händer och såg sig omkring ined
vilda och stirrande ögon, som visade honom ett mörkt
föremål, mot vilket han drev in. Ett skeppsskrov! Han kunde
röra med sin hand vid dess glatta och hala yta. Ett enda
högljutt rop nu —. Men det obarmhärtiga vattnet drog ned
honom, innan han fick giva ett ljud ifrån sig, drev honom
under fartyget och förde bort ett lik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
