Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET
465
du känner igen mig, broder — och aldrig — nej, aldrig ens
under våra ungdomsdagars ljusaste ögonblick — ha vi
varit hälften så kära och dyrbara för varandra, som vi skola
bli från denna stund.»
Gubben såg från ansikte till ansikte och hans läppar
rörde sig, men intet ljud kom från dem till svar.
»Om vi då voro fästa vid varandra», fortsatte den yngre
brodern, »huru starkt skall icke bandet nu bliva mellan oss !
Vår tillgivenhet och gemensamhet i allt började i
barndomen, då livet låg framför oss, och skall fortsättas nu, då
vi hava prövat livet och till sist blott äro barn på nytt.
Liksom många oroliga själar, vilka jagat efter lycka i världen,
när de tröttnat, draga sig undan till den plats, där de först
sågo ljuset, och fåfängt söka bliva barn ännu en gång,
innan de dö, likaså vilja även vi, som varit mindre lyckliga i
vår ungdom än de, men sällare vid livets sista stunder, slå
oss i ro igen i vårt barndomshem, dit vi återvända utan att
något hopp förverkligats, som hade sin rot i mannaåren —
utan att medföra något, som vi togo med oss, annat än vår
gamla tillgivenhet för varandra — och vi skola åter endast
vara barn liksom förr. Och även om vad jag fruktar
nämna har inträffat — även om det skulle vara så, vilket Gud
förbjude och skydde oss ifrån — så äro vi dock icke
åtskilda, käre broder, utan hava den trösten i vår stora
bedrövelse.»
»Ni ha sammansvurit er», svarade gubben med darrande
läppar, »för att locka mitt hjärta från henne. Ni skola
aldrig lyckas. Jag har ingen släkting eller vän utom henne
— jag har aldrig haft det — jag vill aldrig ha det. Hon
är allt för mig. Det är för sent att skilja oss åt nu.»
Han vinkade avvisande åt dem med handen och ropade
henne sakta vid namn, under det han smög sig in i det
inre rummet. De kvarvarande närmade sig varandra, och
efter några få framviskade ord följde de honom. De gingo
så varsamt, att deras steg icke åstadkommo något buller,
men snyftningar hördes från dem och ljud av sorg och
bedrövelse.
Ty hon var död. Där, i sin lilla säng, låg hon nu. Den
högtidliga stillheten var nu intet under.
Hon var död. Ingen sömn var så skön och lugn, så fri
från alla spår av smärta, så vacker att åskåda. Hon
föreföll lik en varelse, som nyss gått ur Guds hand och väntade
på livets fläkt, icke lik en, som levat och lidit döden.
30 K Den gamla antikvitetshandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
