Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ilan skulle dela den. »Söta mor» hade skänkt
henne den allranäpnaste katt eller »lille far»
hade svarvat en trumpet åt henne.
Minnena glida skysnabbt genom
Hessen-steins tankar, medan han följer prinsessan
framåt en av de oändliga korridorer, vilka
likt mörka floder förena salarnas inhav.
Trippande lätta steg ljuda bakom dem.
Det är en lockande rytm i de stegen. Tjugu
andra hovkavaljerer skulle genast vänt sig om,
betaget blickande mot ägarinnan till dessa
pieds de musique, men Hessenstein nöjer sig
med vetskapen om att det är prins Fredriks
sköna Ulla — Ulrika Fersen. En diable å
quatre, en hjärtekrosserska och — en
porslinsdocka, som ännu endast tidtals — i
anseende till sin ungdom — vistades på slottet.
»Ers kunglig höghet, jag har hela den
stora knyppeldynan att bår a. Jag kan inte gå
så fort», klingar en stämma, som anger
rosenläppar, den övre barnsligt kort och buktad
efter Kupidos båge.
»Å, söta Ulla!» Sofia Albertina vände sig
genast medlidsamt mot den unga fröken,
»inte visste jag, att du kom efter. Kan jag
hjälpa dig? Satt det ingen page och sov i gröna
kammaren, efter la belle Ulla täcktes bära
knyppeldynan själv?»
»Jo, visst sov den lille ’Klenodius’
Eke-blad i pagestolen eller rättare drömde, men
jag gitte inte störa le petit. Det får Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
