Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men för visso komme hon olägligt, om de två
begynt kortspelet.
Hon suckade bekymrad. Det skulle ändå
varit lättare, om hon fått anförtro sig åt
modern. Hennes stränga ord hade ofta svidit
i det ömtåliga barnasinnet, men hon
dyrkade denna mor och led nästan mera av att icke
få utstå sitt straff, ty modern var den stora,
starka makt, som den veka Albertina aldrig
kunde frigöra sig ifrån.
Långsamt och. ovilligt gick hon mot
dörren, följd av fröken von Bohlen, som skulle
ledsaga högheten. På tröskeln vände
Albertina sig om. Hennes kinder voro våta av
tårar. Snyftande utbrast hon:
»Jag hade så gärna velat säga det.»
»Vilket, ers höghet?»
»Jag har givit mitt nya halsband åt
kronprinsessan, och söta mor vet det inte. Jag
ville ha haft både hennes bannor och
förlåtelse, innan jag somnade.»
»Åh.» Vackra Lova skakade på huvudet
med ett ömkande leende. Stackars barn, som
grät för sådant — moraliska skrupler! — Och
det i ett hov, där man serverade känslorna
som les baisers sans responsibilité.
Naturligtvis hade hon några tröstande ord —
kryddade och parfymerade som pastiljerna i en
svampdosa. Men Albertina lät kalmera sig
av dem. Hon log igen sitt goda, blida löje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
