Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vad gör man egentligen med sina sjutton
år», spörjer prinsessan Sofia Albertina en dag
med ett otåligt tonfall. Hon vänder sig till
fröken Brita Horn, en ung dam, som skulle
ansetts alltför allvarlig i det forna Cythere,
drottning Lovisa Ulrikas hov, där dygden stod
med bindel för ögonen, till dess Venus behagat
skyla sin deshäbillé den stund på dagen, då
solen stod högst.
»Tackar Gud fördem, ers kunglig höghet»,
svarar Brita utan affektation, men med ett
inlärt tonfall. Hon är icke lycklig hon heller,
om hon också icke förstår prinsessans
omedvetna längtan efter kärlek. Brita grubblar
över sin mors olyckliga öde. Grevinnan Horn
är svagsint — obotligt; dottern sörjer över det
på sitt stilla, inbundna sätt, med ett leende
utåt världen. Hennes löje är som en båt med
blommor, har Ekeblad sagt. Det glider
förbi, man ser det, men tänker icke på att
betrakta dess mörka farvatten.
Sofia Albertina vill inte sy mera. Hon
ställer undan brodérbågen i fönstersmygen
och gäspar uttråkad. När hon nu minns sina
första barndomsår, strålar solen över varje
dess dag–––ständiga fester, baler och spek-
takler. Och chere mére, ivrig att hitta på
lustbarheter, icke bara för de stora. Nej,
barnen voro med eller hade sina egna féter...
Hon suckar och trampar med ystra fötter,
vilka alls icke kunna hålla sig stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
