Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min far», utbrister Albertina, och
tonfallet blir plötsligt förtvivlat. »Om han
sjuk-nar — dör!» Hon pressar händerna mot ett
stormande ungt hjärta, som vill älska och
älskas, fröjda och fröjdas. Fadern förstår
henne. Han blundar både för etikett och moral,
om så skall vara, och överskyler hennes små
muntra äventyr med godmodig generositet.
Men Gustav...? Hon håller aV Gustav
oändligen, fastän i fruktan för hans hårda
stål-fjädersvilja.––
Kungen föres in i sin sängkammare och
fältskären befalles slå åder på den höge
patientens armar, men intet blod vill löpa.
Me-dikus Rosén ser allt betänksammare ut.
Någon viskar, att hovpredikanten bör tillkallas.
Ett hånfullt löje glider spöklikt över
drottningens gråbleka ansikte.
»Låt oss hellre få flera läkare», säger hon.
Läkarna anlända skyndsamt. Men det är
för sent. Kungens blodstinna kinder bli
svart-blå, det ohyggliga snarkande ljudet upphör,
och det härskar ett ögonblicks tystnad i det
råkalla rummet, där Adolf Fredrik sjunkit ned
i en stol framför den kolnade brasan.
»Faites sortir la reine», viskar Fersen åt
riksrådet Scheffer, men om han ämnat
skona henne för anblicken av en lång dödskamp,
var hans hänsynsfullhet överflödig, ty
kungen hade redan slutat — föga kungligt, utan
paraderande avskedsord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
