Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hans majestät är död», flämtar
livmedikus Rosén så häpen, att han förgäter alla
poser och för en gångs skull tillåter tungan
att hålla sig enbart till det, som måste sägas.
Drottningen står orörlig, förlamad. Hon
vet icke, om sorgen eller bitterheten är störst
inom henne. Obetänksamt som han levat,
hade han dött, om intet hade han beställt eller
förordnat. Hennes blick pressas tung och
hård ned mot den livlösa massan i den
förgyllda karmstolen. För länge, länge sedan
hade hon till sin store broder talat med
aktning och tillgivenhet om honom, nu kände
hon starkast förlusten av ett älskande hjärtas
uppriktiga sorg.
Hon hör Albertinas högljudda,
obehärskade snyftningar och ser, att Karl vrider sig i
konvulsioner på soffan, men icke en min
förändras i hennes trötta, förfrusna ansikte.
Händerna falla ned som livlösa. Hon har så
ofta i harm och vrede knutit dem. Sidenet i
hennes robe rasslar plötsligt. Långsamt
vänder hon sig mot Fersen.
»Jag vill vara ensam härinne, alldeles
ensam», befaller hön.
Än en gång har hon den tillfredsställelsen
alt märka, det hennes vilja är hovets lag. Ulan
uppskov blir hon åtlydd. Genom den smala,
vita dörren sippra de ut, de sirliga
kavaljererna, de skräckslagna damerna. Prins Karl
rätar upp sig, så fort han hunnit över tröskeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
