Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drottningen sover icke, äter icke de första
dygnen efter kungens död. Hon gråter icke
heller, är mer än någonsin stelnad lava.
»Men tro icke, att vulkanen är slocknad»,
säger Hamilton beskt, »den fungerar så
mycket kraftigare efter idvalan.»
Lilla prinsessan kysser och smeker
modern. Hon personifierar både den givande
och mottagande ömheten. Drottningen
förblir kall. En gång säger hön:
»Lycklig du, barn, som har joller i
sorgen. Jag har endast bitterhet.»
Albertina sänker huvudet. Moderns
skarpa yttranden göra så ont i hennes veka sinne,
men hon håller ändå så innerligt av denna
hårda, styvsinta mor, och hon svarar mjukt:
»Chére mére, minnet av söta far måste
vara gott och ljust. Han var en from själ.»
»Som du själv! — En from själ! Ja, en
sådan, som sankte Per upplåter himlens port
på vid gavel för, men som jorden näppeligen
unnar en skrubb ens. Fromma själar, barn,
är en klen spis för det glupska livet.»
Albertina glider bort som en liten skrämd
skugga. Talar modern så, vet hon, att icke
de ömmaste smekningar uppmjuka henne. Och
prinsessan skyndar till sina rum. Törhända
väntar den gode Hessenstein. Är hän icke
en av de fromma själar hennes mor
ringaktar? Å, varför fråga? Han har så trofasta,
bruna ögon, så milda ord, och hon vill icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
