Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hessenstcin hade skrivit många ömma
biljetter, och han fann sig villigt i den lilla
komedien. Också han berusades av
vårfägringen och hans godhet ingav honom ett hjärtligt
tycke för den lilla kungadottern med det
smala ansiktet, den vackra munnen och den höga,
klara pannan. Visserligen såg han, att hakan
var alltför spetsig, och att ögpnen ägde
en ledsam benägenhet att skela, när hon
skarpt fäste blicken på något, men han såg
också de fina, vita händerna, de små,
förtjusande fotterna. —
Albertina varsnar ett buktande segel
därute på viken, och hon tackar barnsligt
vinden, som icke somnat utan för båten närmare,
ty visst är det hans båt — hans!
Badin kommer i detsamma förbi henne.
Också han tillåter sig ett litet vårsvärmeri
och skall ned i byn till den utkorade. De
bägge lekkamraterna stanna mitt emot
varandra. Sofia Albertina sticker sin arm under hans
och vänder honom mot sjön. De ha
hunnit slutet av allén och stå på en gräsklädd
kulle.
»Ser du seglet, Badin?»
»Ja, och båten, prinsessa!»
»Jag är så lycklig, så lycklig, du!» Honslår
armarna om lians hals. Rösten jublar.
Badins aldrig svårväckta självsvåld är
strax parat. Han gengäldar kraftigt
omfamningen och säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
