Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men icke länge. — Det knackar ivrigt på
dörren. Man bidar knappt det sträva
»her-ein», man har brått, ty »man» är en av kung
Gustavs favoritpager, som känner sitt värde
till och med inför den gamla »puderhäxan»,
vilken eljest är mångens skräck.
Brevet avlämnat, är dock pagen ånyo
blixtsnabbt ute i förgemaket. Han vet knappast,
hur han kommit dit. Var det
änkedrottningens blick, som fått honom att retirera så
brådstörtat, och som gjort hans rygg så otroligt
mjuk? Han kan icke förklara
sammanhanget, skyndar endast utför trapporna och tycker
hela tiden, att ett par bottenlöst djupa ögon
förfölja honom. De voro icke så stränga,
icke så ilskna, som han väntat; det fanns i
dem ett uttryck, som hans ungdom icke
förmådde fatta. En järnblandad ångest, som ej
fick lösgöra sig, men också ett ömkande hån,
en blödande misstro.
De smutsiga, vita silkesstrumporna
trumma framåt gatan i det raskaste tempo och
slutligen känner den unge kavaljeren sig nog
fattad att kunna gnola en Bellmlajniad.
Lovisa Ulrika läser stående sonens brev.
Vänstra handen stöder hon så hårt mot
bordskanten, att naglarna blåna:
»Min älskade gemål har i detta ögonblick
blivit förlöst och har skänkt mig en son. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
