Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På knä vid sängen ligga Albertina och
Fredrik. De resa sig endast för att ägna den
sjuka sina omsorger, lägga kuddarna tillrätta,
stödja hennes huvud, medan hon dricker,
torka kallsvetten från hennes panna.
För det mesta ligger hon i dvala, men
de ögonblick hon ser upp, är hon vid fullt
medvetande. Hennes händer klappa än
Fredrik, än Albertina. I dessa sista stunder
förmår hon dock icke dölja, att dottern är
hennes hjärta närmast.
Hon smeker hennes hår:
»Min Albertina, tiden lider!»
»Mor, min älskade mor!»
Prinsessan tycker, att hon sliles sönder
invärtes av hopplös sorg.
»Det är gott, att det snart är slut, barn.
Av alla plågor är livet den största, när det
knuffat en åt sidan. — Så kommer inte du
att känna det, lilla duva, men — du får aldrig
heller erfara berusningen av en storm på
höjderna.»
Tystnaden faller över rummet som ett
svart sigill. Ingen vågar bryta förseglingen
av fruktan för det den döljer.
Albertina saknar snillebrodem, kungen;
han ensam skulle kunnat svara modern så, att
hon känt tröst av hans ord. Han, som icke
ville vaka vid hennes dödsbädd, var dock den
som med den lättaste och mjukaste hand
kunnat leda henne in i evigheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
