Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögonblick en Furste ser sig förrådd af en
Ca-millo, tror han sig omgifven af bara förrädare.
Laura. (har under hela den förra
Scenen gifvit tilhänna sin bestörtning ocli smärta,
ach utbrister här i en djup suck) Camillo! ____
Fursten, (hör det, och vänder sig om til
henne’) Signora Albano! (fattar hennes hand)
Camillo suckar Ni? — Camillo — fordom mit
hopp — nu min afsky! — Ack Flavio! huru
rysligt finner man ej brottet, när man ser det
utprässa dygdens tårar! (til Laura) Gråt ej,
Signora! Tacka snarare ert öde, som lärde Er
känna hans låga själ, innan ouplösliga band
fastade Er vid honom ! —. En yngling i ålder
och en gubbe i ondska! —
Laura. O Camillo! — Jag känner at
rättvisans svärd, som kanske snart med dit
blod måste utplåna dina brott, äfven skall
drabba mig! —
Fursten. Nej Signora! Förakta och glöm
en Niding, som aldrig älskade Er, som aldrig
var värd at af Er älskas. Lef, för at göra en
värdigare lycklig, och var ännu länge vårt
hofs prydnad ! .—
Laura. Ack min Furste! Lyckan
lof-vade mig mycket, för at kunna beröfva mig
dess mer. Utan far, utan mor, utan vänner,
fattig och öfvergifven, återfann jag alt i
Camillo — Men nu, tusende gånger
olyckligare än jag var, hvem skulle jag kunna göra
lycklig? — Hvilken tilflygt återstår för en
varelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
