Print (PDF) - On this page / på denna sida - Om Gud Skaparen - 12. 5. Att menniskoförnuftet kan, om det vill, af många orsaker i verlden fatta och sluta till, att det är en Gud, och att Han är En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUD SKAPAREN. 13 en Gud, och att Han är En. Men för att belysa detta vill jag anföra följande Minnesyärdigket från den andliga verlden. En gång, då jag talade med änglarne, voro några nykomna ifrån den naturliga verlden närvarande. När jag fick se dem, helsade jag dem välkomna, och berättade dem flere okända saker om den andliga verlden. Efter ätt något hafva talat härom frågade jag dem, hvilken kunskap om Gud och om naturen de förde med sig från verlden. De sade: »Vi medföra den kunskapen, att naturen verkar allt, som sker i den skapade verlden, att Gud efter skapelsen nedlagt och inplantat uti henne denna förmåga och magt, och att Gud endast uppehåller och bevarar dem så, att de icke må förgås, hvarför också allt, som finnes, födes och på-nytt-bildas på jorden, nu tillskrifves naturen». Emot detta svarade jag, att naturen icke kan verka något af sig sjelf, utan Gud verkar genom naturen, och då de fordrade bevis härpå, sade jag: »De som tro, att en Guddomlig verkan är uti hvarje särskildt ting i naturen, kunna af ganska mycket, som de se i verlden, bekräfta sig för Gud vida mer än för naturen; ty de, som bekräfta sig för Guddomlig verkan i de särskilda tingen i naturen, de gifva akt på allt det underbara, som visar sig i alstrandet af så väl växter som djur; och först med hänsyn till växternas alstrande: att det från ett litet frö, som kastas i jorden, utgår en rot, medelst roten en stam, och efter hand grenar och qvistar, blad, blommor, frukt och åter nya frön, alldeles som om fröet visste ordningsföljden eller sättet, hvarpå det skall förnya sig. Hvilken förnuftig menniska kan väl tänka, att solen, som är idel eld, af sig sjelf vet detta, eller att hon kan inlägga uti sin värme och sitt ljus kraft att åstadkomma detta, och hafva nytta till afsigt? Då en menniska, som härlett öfver det sinliga upphöjdt förnuft, ser och rätt öfverväger detta, kan hon icke tänka annat, än att allt detta kommer från Hopom, som har oändlig Vishet, och följaktligen af Gud. De, som erkänna en Guddomlig verkan uti allting i naturen, bestyrka sig också deruti, då de se detta, under det att de deremot, som icke erkänna densamma, icke se med sitt förnufts ögon på deras rätta plats i pannan utan bakvändt i nacken. Sådana äro de, som hämta alla sina tankar och föreställningar ifrån kroppens sinnen och bestyrka dessas bedrägligheter, i det de säga: »Ser du icke huru solen medelst sin värme och sitt ljus verkar allt detta? Det som du icke ser, hvad är väl det? månne det verkligen är någonting»? De, som bekräfta sig för det Guddomliga, gifva akt på det underbara, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
