Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mottagande form för kärleken och förståndet till mottagande form
för visheten. Deraf är det klart, att menniskans lif bor i
förståndet, och att det är sådant som dess vishet är, och att
viljans kärlek bestämmer sättet hvarpå det verkar.
40. Hos Johannes står ock skrifvet: »Såsom.Fadren har
Lif i sig sjelf, så har Han ock gifvit Sonen att hafva Lif i
Sig sjelf», 5: 26. Härmed menas, att likasom Sjelfva det
Guddomliga, som var af evighet, lefver i Sig Sjelf, så lefver
ock i Sig Sjelf det Menniskoväsen, som Han antog i tiden.
Lif i Sig Sjelf är Sjelfva Lifvet och det enda Lif, af hvilket
alla änglar och menniskor lefva. Menniskoförnuftet kan inse
detta af det ljus, som utgår från den naturliga verldens sol,
emedan det icke har kunnat skapas, men att de former som
emottaga det äro skapade; ty ögonen äro ljusets emottagande
former, och det från solen inflytande ljuset gör, att de kunna
se. Sammaledes förhåller det sig med lifvet, hvilket -
såsom förut är sagdt - är det ljus, som utgår från den
andliga verldens sol, och som icke heller kunnat skapas, men
beständigt inflyter, och likasom det upplyser, så gifver det
äfven lif åt menniskans förstånd. Då nu ljus, lif och vishet
äro ett j så kan följaktligen vishet icke skapas, icke heller
tron, ej heller det sanna eller kärleken eller menniskokärlek
eller det goda, men de former, som emottaga dem, äro
skapade. Menniskors och änglars sinnen äro dessa former. Må
derför hvar och en akta sig för att inbilla sig, att han lefver af
sig sjelf, eller att han är vis, tror, älskar, fattar det sanna,
samt vill och gör det goda af sig sjelf; ty i den grad han
inbillar sig sådant, drager han öitt sinne från himlen till
jorden och i stället för att vara andlig blifver han naturlig,
sinlig och kroppslig, ty han tillsluter sitt sinnes öfre ängder,
och blifver deraf blind med hänsyn till allt, som hör till
Gud, himlen och kyrkan. Allt hvad han då kanske tänker,
öfverlagger och talar, det sker i dåraktighet, emedan han är
i mörker, och han fattar då tillika den tillförsigt, att det är
af vishet. Ty när sinnets öfre ängder, der lifvets sanna ljus
bor, äro tillslutna, öppnar sig sinnets ängd derunder, hvari
endast verldens ljus insläppes, och detta ljus, afskildt från
de öfre ängdernas ljus, är ett irrsken, hvaruti falskheter se
ut som sanningar och sanningar som falskheter, samt
slutledningar af falskheter se ut såsom vishet och slutledningar af
sanningar såsom vansinne; och då tror sig en sådan
menniska hafva örnens skarpa syn, ehuru hon icke ser det
söm hör till vishet, mer än en flädermus kan se i
dagsljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
