Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lär sig först att tala och småningom att tala med sig sjelf,
och detta är att tänka. Hvad är då tanken annat än en
förändring af eterns verksamhet, och hvad är talets ton annat
än det sätt, hvarpå etern sättes i rörelse? Häraf göra vi den
slutsatsen, att själen, som tänker, är af naturen». Några af dem
yttrade väl icke olika mening, men de belyste frågans
ställning och sade, att själarne uppkommo då etern frigjorde sig
ur det stora kaos, och att den då i den öfversta ängden delade
sig i oräkneliga individuela former, som trängde sig in i
menniskorna, då de började tänka af den renare luften, och dessa
former kallas då själar. En annan, som hörde detta, sade:
»Jag medger, att de individuela former som bildats af etern
i den högre regionen varit oräkneliga, men likväl har antalet
af de från verldens skapelse födda menniskorna öfvergått
deras antal, huru hafva då dessa eterformer kunnat räcka till?
Derför har jag tänkt vid mig sjelf, att de själar, som utgå
ifrån menniskornas mun, då de dö, efter några tusen år återgå
till desamma, samt börja och genomlefva ett lif likt det
förra; att många af de lärde tro på ett sådant återvändande,
och på en själavandring, är bekant». Utom dessa åsigter
framkastade också de öfriga andra gissningar, som jag går
förbi, emedan de blott voro galenskaper. Efter en liten stund
kom presten tillbaka, och den, som först hade talat om
verldsalltets skapelse af Gud, berättade dem då deras slutsatser om
själen. Då presten hört dem, sade han till dem: »I hafven
talat alldeles så som I tänkten i verlden, okunnige om, att
I icke ären i den naturliga verlden, utan i en annan, som
kallas den andliga verlden. Alla de, som af bekräftelser för
naturen hafva blifvit sinligt kroppsliga, veta icke annat, än
att de äro i samma verld, der de blifvit födde och uppfostrade.
Orsaken härtill är den, att de der varit i en materiel kropp,
men här äro i en substantiel kropp, och att en substantiel
menniska ser sig sjelf och dem, som omgifva henne, alldeles
så som den materiela menniskan ser sig sjelf och dem som
omgifva henne. Ty det substantiela är ursprunget till det
materiela, och emedan I tanken, sen, lukten och smaken samt
talen likasom i den naturliga verlden, så tron I, att det är
samma natur här, då likväl denna verldens natur är så olik
med och aflägsen från den naturliga verldens natur, som det
substantiela är olikt det materiela, eller det andliga olikt det
naturliga eller det föregående det senare; och emedan den
verldens natur, i hvilken I förut hafven lefvat, är
jemförelsevis död, hafven I af bekräftelserna för den blifvit likasom
döda, särdeles i hänseende till det, som hör till Gud, himlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
