Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TRON. 379
följer att menniskan medelst dem kan bereda sig evigt lif
af den förmåga, som är inlagd hos henne och gifven henne
af Gud, och att så mycket menniskan brukar denna magt
och på samma gång ser upp till Gud, så mycket styrker Gud
henne, så att allt det som hör till naturlig kärlek blifver andlig
kärlek, och allt det som hör till naturlig tro blifver andlig
tro. Så gör Gud den döda kärleken och tron lefvande, och
menniskan tillika. Två ting skola vara tillsamman för att
man må kunna säga, att menniskan för ett godt lefverne och
har en rätt tro, och dessa två kallas inom kyrkan den inre
menniskan och den yttre menniskan. När den inre
menniskan vill det goda, och den yttre gör det goda, då utgöra
de båda ett, den yttre handlar af den inre och den inre
genom den yttre, alltså handlar menniskan af Gud och Gud
medelst menniskan. Men om deremot den inre menniskan
vill det onda, och den yttre likväl gör det goda, då handla
icke desto mindre bådadera från helvetet, ty dess vilja är
derifrån och dess göra är skrymtaktigt, och i all
skrymtaktig handling ligger dess vilja, som är helvetisk, förborgad,
eåsom ormen i gräset och såsom masken i blomman. Den
eom icke allenast vet, att det gifves en inre och en yttre
menniska, utan också vet hvad de äro, och att de kunna
verkligen göra ett och äfven skenbarligen utgöra ett, och
dessutom att den inre menniskan lefver efter döden och att
den yttre begrafves, han eger med hänsyn till förmågan
himlens och äfven verldens hemligheter till öfverflöd, och den,
eom sammanbinder hos sig dessa båda menniskor till
utöf-vandet af det goda, blifver lycklig i evighet, men den, som
eöndrar dem, och än mera den som sammanbinder dem för
att göra det onda, han blifver olycklig i evighet..
341. Att tro, att en menniska, som för ett godt
lefverne och har en rätt tro, icke blifver salig, och att Gud
kan frälsa och fördöma efter godtycke hvem Han vill, det är
det samma som att tro, att en menniska, som förtappas, kan
med rätta beskylla Gud för obarmhertighet och hårdhet, ja
till och med för grymhet; ja, det är äfven att neka, att Gud
är Gud. Dessutom är det att beskylla Honom för att Han
i sitt Ord har talat fåfängliga ting och befallt sådant, som
är af ingen vigt eller som är lapprisaker; och än vidare är
det att tillvita Gud, alt Han brutit Sitt förbund, som Han
stiftade på Sinai berg och med sitt finger inskref på de två
taflorna. Att Gud icke kan annat än frälsa dem, som lefva
efter Hans bud och hafva tro på Honom, framgår af Herrens
ord i Joh. 14: 21-24, och hvar och en, soin har religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
