Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 DEN SANNA KRISTNA RELIGIONEN.
mot hvar och en, antingen lian är redlig eller oredlig1, och denna
åsigt bestyrker jag med följande betraktelser: Hvad är
kärlek annat än hjertats godhet? och det goda hjertat vill alla
godt, så väl den gode som den onde, och Herren har sagt,
att man skall göra väl mot sina ovänner; om du då
undandrager kärleken ifrån någon, blifver då icke kärleken så till
vida ingen? och blifver du icke då likasom en menniska
som hoppar på en, fot sedan den andra är borttagen? Den
orättfärdige är menniska lika väl som den rättfärdige, och
kärleken betraktar menniskan såsom menniska; om hon är
orättfärdig, hvad kommer det mig vid? Det är med kärleken som
med solens värme, som meddelar lif åt alla djur, så väl de
omilda som de milda, både åt vargar och får. och gör att
träd växa, så väl onda som goda, och törnen så väl som
vinträd». När han sagt detta, tog han en frisk drufva i
handen och sade: »Det är med kärleken som med denna drufva;
om man delar henne, flyter allt som är inuti bort»; och han
delade drufvan, och det flöt bort. Sedan denne uttalat sin
åsigt, stod en annan upp ifrån den andra bänken till venster,
och sade: »Min mening är den, att kärlek består uti att på
allt sätt tjena sina slägtingar och vänner, hvilket jag bestyrker
sålunda: Hvem vet icke att kärleken börjar med en sjelf, ty
hvar och en är sig sjelf närmast, och derför fortgår kärleken
från en sjelf medelst de närmaste, först till bröder och
systrar, och från dem till slägtingar och svågrar, och så ändas
kärlekens fortgång från sig sjelf. De, som äro utanför, äro
främmande, och främmande erkännas icke i det inre, och de
äro således afsöndrade från den inre menniskan; men
naturen sammanbinder blodsförvandter och slägtingar, och vanan,
som är den andra naturen, förbinder vänner, och så blifva
de ens nästa. Kärleken förenar från det inre en annan med
sig sjelf, och alltså äfven från det yttre, och de, som icke
äro förenade från det inre, kunna endast få namn af
kamrater. Känna icke alla foglar sin slägt, icke af fjädrarne, utan
af ljudet, och då de äro nära hvarandra, af den lifsströmning
som utgår från deras kroppar? Denna slägtböjelse och den
deraf förorsakade förbindelse kallas hos foglarne instinkt,
och samma böjelser hos menniskor äro deras naturs instinkt,
när den vänder sig till sina slägtingar och sina egna. Hvad
är det som gör likartadt, om icke blodets band? Menniskans
sinne, som ock är dess ande, känner och likasom luktar detta
likartade, oeh det är just i detta likartade och i den deraf
härledda samkänsla eller sympati, som kärlekens väsen består.
Men tvärtom, det olikartade, hvaraf ock motvilja uppkommer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
