Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tunga djupa andedrag. Då och då ett gurglande som
om luften tröt. Det var säkert fadern själv.
Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon
gick upp till sig själv och lade sig. Vid närmare
eftertanke fann hon det onödigt. Det kunde Eva förstå ändå.
Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till
översta våningen. Hon kände sig själv som ett spöke,
en anmoder från gamla dagar, som vankade omkring i
slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hjon
var riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera
vinden med de stora, mäktiga bjälkarna, som buro taket,
och det gamla urverket till klockan, som alltid såg så
fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags
tortyrredskap med linor, hjul och lod. Det var också
så pass mörkt att hon måste treva sig fram. Hon
väntade, att när som helst känna något kallt och fuktigt
möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som
om kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade
till då och då hur försiktigt hon än smög sig fram. Allt
gav intryck av att något höll på att brista, gå i sär.
Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon
röra sig inne i hennes rum, vars dörr hon just nått. Det
var alldeles tydligt, att någon fanns därinne. Det hasade
och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och så kom
det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd
att skrika.
I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade
sig. Hon blev lika rädd hon. Sedan förklarade hon, att
hon gått upp för att lägga in mera ved i kakelugnen. Då
förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade.
När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på
kakelugnen. Det skönt blåmönstrade gamla
Mariebergs-kaklet var glödhett, men luften inne i det stora, runda
tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt
syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
