- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
118

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ack, allt detta hade hon redan själv sagt sig så många
gånger under den sista veckan. Det var inga nyheter han
framförde för henne. Allt var gammalt.

»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde
på hans röst, att nu kom avgörandet. Nu fordrade han
svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes öde i hennes egna
händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting.

»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att
se in i hennes ansikte och där söka avläsa det svar, som
hon icke ville ge. Hon vred sig undan. Hon var som
ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville se
jägaren i ansiktet.

»Kan du icke säga mig det?» frågade han.

»Nej», mumlade hon.

»Är det en hemlighet?» sade han.

Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste
han något? Anade han något om Johan? Omöjligt. Det
var bara ett ord, som han slungat ut på måfå.

Hon såg forskande på honom. Nej, han visste
ingenting. Det var bara en fråga som så många andra, som
kommo av sig själva. Plötsligt ilade en tanke genom
hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen.
Där var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan.

»Ja, det är en hemlighet», sade hon.

»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på
henne oavlåtligt.

Hon kände det som om hon befann sig i hans
mottagningsrum och blev undersökt. Blicken ur de små, bruna
ögonen försökte liksom borra sig in i henne. Hon förstod,
att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle
säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom
blivande längre, stoltare och rakare svarade hon: »ja.»

Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade
sig. Det såg ut som om han ville bryta ut i raseri, i smärta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free