- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
120

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina ådror, rött
levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad
som varit före och skulle komma sedan utan efter vad
som var.

Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en
sömn-gångerska, utan att veta vart det bar. Men i hennes
stackars, unga hjärta satt någonting och smärtade, gjorde
så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när
hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur
sömnen. De hade trätt ut på stora gårdsplanen.

»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han.
»Det går två och tjugo, tyckte jag, att jag såg på
stationen.»

»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var
själv förundrad över att tala så lugnt.

»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes
nåd», sade han och såg på tornklockan. »Hon är icke mer
än litet över tolv», tilläde han. »Det hela har gått på en
timme.»

Det var icke hans mening att vara elak, men hans
bitterhet måste ha ett utlopp. Hon uppfattade icke heller det
som elakhet. Alla slags förvirrade tankar rusade genom
hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt vaknat.
Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de
på något, men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa

— slut! Slut!

»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod
och såg bortåt soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid.

»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon.
Hon ville icke vika från hans sida de sista, få minuterna
de hade kvar. Även om han var aldrig så otillgänglig.
Hon gick endast några steg bortåt.

»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett
ansikte visade sig. Det var icke den gamla
trotjänarinnans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free