- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
217

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som ett sårat djur. Det svindlade för henne. Jag faller,
tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep
krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen.

s>Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var
skriket mycket långt borta. Det lät nästan som en
viskning från en döende, från någon som svann och blev
borta i djupet.

Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det
vilade en blytyngd över dem, och det var besvärligt att få
upp dem.

Hon såg ett bord, en lampa, brev och där... Hon
böjde sig sakta framåt bordet tills hon kunde skönja
skriften. Vänstra handen stödde hon mot bordet, men
den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt
läste hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var
något, som tog emot inne i hjärnan. Den vägrade, den
ville icke fungera. Hon tvingade den. Hon nästan
stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom
till slut upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta —
han dog ogift.

Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp
till lampan och stannade där. Det var ett underligt
mönster av skära rosor och gröna blad runt hela skärmen,
och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon
hade bestämt sett det någon gång förut, men var?
Varför stod den lampan inne i biblioteket? Åh, nu mindes
hon. Det var den gången Johan kom och hon salt och
vakade över honom första natten.

Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över
pannan. Allting var så länge, länge sedan. Hon rätade
ut sin böjda figur och vände sig mot fönstret. Det var
redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta
obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå
drar och lockar. Hon tog de få stegen till fönstret, lade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free