Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en dunkel känsla av att det på något vis skulle vålla
henne sorg. Hon hade varit en mycket god vän till hans
pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson
läst upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde
honom för djupt att vilja tala om honom. Varför skulle
man icke kunna tala om det man sörjer? Det gjorde
alltid Greta. Hjon anförtrodde honom alla sina sorger.
Tant är säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond
på mig, om jag frågar.
»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han
högre.
Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu
talat ut, visste hon vad han skulle säga, så stark var
tankeöverförelsen mellan deras själar i detta ögonblick.
Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund.
»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde.
»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du
kände honom — du var mycket god vän med honom,
sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal, när
han dog?»
Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga
sanningen. Förr eller senare måste den sägas. Lika gott
nu som annars. Han hade rätt att få veta den. Det
skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem.
Hon hade förlorat nog genom att behålla sina
hemligheter.
»Din pappa», upprepade hon mekaniskt... »Nej, han
var icke gammal, när han dog. Några och femtio år.»
Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut
med ryggen mot lampan.
»Kände du mamma också?» frågade Johan.
»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas
om henne. Hon var mycket god. Din far älskade
henne högt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
