Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett stort, rödkindat äpple i handen som
försvarsprojektil.
Klingenberg sprang undan, men nu var det
Hedvig, som förföljde honom. Runt gårdsplanen bar
det, och högt klingade det friska flickskrattet.
Från sitt fönster åsåg Tideman den muntra
jakten, och hans ögon fingo ett dystert uttryck. Slika
voro de till sist alla dessa Evor, som stammade från
paradiset och ej där trivdes i stilla salighet. De
tarvade språnget efter de amorösa, timliga
fröjderna. Medvetet eller omedvetet jagade de dårskapen
som sin lekbroder.
Hans hjärta bultade dovt och smärtande, och
hans långa armar flätades hårt samman under
bröstet. Nästan hotande stirrade han ut på de två glada
människobarnen, men då Hedvig i detsamma råkade
se upp och tillkastade honom en liten vänlig,
förtrolig nick, vek mörkret från hans sinne. Hon var
dock ett gott och oskyldigt barn med den rätta
kärleken till nästan och naturen.
Måtte Gud förläna honom kraft att släcka hennes
kunskapstörst och att för hennes bästa förgäta de
få-vitska önskningar, vilka med vulkanisk styrka
brände i hans inre och ökade de fysiska plågor, han
beständigt måste fördraga.
Om en timme skulle liten Hedvig, sedesam och
lydig, sitta vid det blåmålade klaffbordet i
vävkammaren och åhöra hans oration om Urban Hjärnes
ungdomsroman, och intet utöver bokens ord om
hjälten och hjältinnan skulle hon förnimma, men
för honom bleve det en självbikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
