Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu väntades det ju ett nytt krig och med det nya
pålagor. Pängar voro allenast en chimär, påstodo de,
som hade dem i kistorna, men fattiglappar som han
visste, att riksdalrarna måste tummas på alla håll,
innan de släpptes ur handen.
”Till korta”, upprepade Hedvig. ”Jag förstår dig
nog inte rätt, Karl. Du talar om livets vedermödor,
så mycket har jag attraperat, men pardonnera min
oförmåga att se mörkt! Jag älskar av hela mitt
hjärta och intet skiljer mig från min endaste vän.
Måste inte då min sällhet vara så fullkomlig, att jag
allenast förnimmer livets rikedom?”
Hon lyfte armarna uppåt och de djupa, härliga
ögonen lyste.
Karl Nordenflycht harklade sig betänksamt och
log godmodigt:
”Hedda-Lotta, minns du, när du var liten och
skulle flyga? Du satt högst uppe i mirabellträdet
och ropade: ”Himlen är så blå, och jag är så glad.
Nu flyger jag!” Du damp förstås, men jag tog
emot dig. Dimper du efter denna flykten, är jag
rädd, ingenting kan förhindra, att du slår dig —
fördärvad.”
Hedvigs ansikte skiftade utryck, och ett
ångest-fullt drag utplånade en sekund leendet. Hon hade
redan lärt sig frukta fienden döden, och såg honom
nu sträcka ut sin knotiga arm. Plötsligt, men fullt
tydligt visade sig denna bild, men hon hade kraft
att förjaga den, när det i detsamma knackade på
dörren, och Jakob Fabricius sekunden därefter stod
på den höga tröskeln.
4 Det brinnande hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
