Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg till den ljuvliga lilla hamnplats, som ett eget hem
är.”
En väderbiten sjögast kom rusande förbi dem
och skrek:
”Blå kistan med de röda rosorna spolades över
bord, kapten!”
Hedvig flög upp.
”Blå kistan — min linnekista ?”
Hon kunde inte stå; stormen prässade henne
tillbaka igen och hon sjönk ned på trossen, men hon
säg inte övergivet förtvivlad ut, trots förlusten av
kistan, ty Jakob Fabricius lade just sitt vackra
huvud till rätta i hennes knä, och då kunde hon icke
med agg besinna sig på någon världsens
förtretlighet. Icke heller han mäktade sörja över kistan, när
hennes mjuka fingrar gledo smekande över hans
kind.
Stormen tilltog, och de måste krypande söka en
tillflyktsort i den trånga kajutan; de tänkte båda,
att de kanske aldrig skulle få se det väntande
hemmet, men döden blev icke smärta eller sorg, när de
skulle dela den.
Gång på gång viskade Hedvig, allt under det
skutan kastades hit och dit av vräkande vågor:
”Jag är så lycklig. Jag är hos min utvalde vän!”
Och Fabricius svar var beständigt detsamma:
”Gud ser i våra hjärtan och gör sin evigt goda
vilja med oss.”
Stormen bedarrade, och fagrare majafton än den,
då de nygifta stego i land, kunde ej ses. Träden
skimrade i ljusgröna bladslöjor, och bergen lyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
