Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskade, fjäder, vilken eljest plägat förkorta hennes
timmar till sekunder. Nu var hennes dag en poesi
på lekande jamber.
Sommaren flög bort, och hösten fördunklade jord
och himmel, men icke Hedvigs sällhet. Hon
vandrade alltjämt i strålande sol. Bara hon räckte ut
handen och fattade sin makes, gav det henne en fröjd,
som sände blodet i en varm ström mot hjärtat.
Hon skulle endast med svårighet ha kunnat
fördjupa sig i hågkomsterna av sitt förflutna liv, om
någon krävt detta av henne. Varje hennes tanke
och önskan virades till en blomsterlänk omkring
hennes älskade, och närhelst han kom från sitt
arbete, möttes han av det soligaste välkomstleende, av
små putslustiga skälmstycken eller av någon
husmoderlig triumf, som kunde ge charm åt deras frugala
måltid.
Det hände Hedvig, att hon kände övermåttet av
sin lycka som en fara och även dessa hastiga stygn
av ångest anförtrodde hon sin make.
Så ock en afton i slutet av november, då hon satt
i hans knä framför skymningsbrasan, vilken
flammade i den grönglaserade kakelugnen. Stormen
riste obarmhärtigt nog stadens förnämligare, höga
hus, det gula trähuset bakom kyrkan var dock för
oansenligt och ödmjukt för att ens en flik av
stormens fladdrande mantel skulle nå det. Däremot
trummade rägnet höstens vilda ödessymfoni mot de
små kupiga blyinfattade rutorna, och pastorskans
balsaminer på fönsterbrädet gömde ängsligt sina
röda blommor bland det gröna lövverket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
