Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var icke mycket att se inne i det stora låga
rummet. Det man mest fäste sig vid, var de långa,
fullpackade bokhyllorna och det vitmålade klaveret
med sin taburett framför. På väggen bredvid
klaveret hängde Hedvigs luta i sitt ljusblå sidenband.
När nu Hedvig viskat i sin makes öra den hjärtats
oro, som plågade henne, svarade han milt:
”Om så skulle ske, att vår lycka blir kort, har
den ej varit mindre fullkomlig för det.”
”Men varför, käraste hjärta, skall prövningen stå
på vakt vid den mänskliga fröjdens tempel?”
”Därför att dygden skall regera våra gärningar.”
”Den, som är lycklig, kan vara både god och
dyg-dig. Den, som är olycklig, skådar ned i allt onts
avgrund.”
”Säg inte så, min Hedvig. Livet skall för dig tyda
Guds godhet annorlunda.”
”Finner du icke, att livet redan varit mig en
sträng mentor, då det uppenbarat för mig sorgens
skugga över den högsta glädjen? Jag är dock
allenast tjugutre år.”
Han lade sina svala händer om hennes heta
kinder och såg henne djupt in i ögonen med sin ömt
beskyddande blick:
”Ja, du är ung, mitt lilla älskade hustrubarn, så
ung, att ditt sinne intet vill underkasta sig. Och är
det mig möjligt, skall det skonas för tyngande
bördor.”
”Det vet jag. Måtte blott du och jag få vandra
samman länge — alltid.”
”Och så en dag skall du finna, att den spjuvern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
