Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amor satt en grånad gubbe vid din sida”, log han
skälmskt.
Hon slog armarna om hans hals.
”Den, som älskar, åldras aldrig.”
”Nej, min Hedvig, det är i själva verket också min
tro.”
Plötsligt lyssnade de båda.
En lång, klagande trumpetton skar genom rägn
och blåste, och strax därpå ljödo tunga hovslag mot
gatans stenläggning.
”Härolden!”
Hedvig flög mot dörren och ut på trappan.
Fabricius följde skyndsamt efter. Han lade
skyddande och värmande sin arm omkring henne, under
det att de begge med spänd uppmärksamhet lyssnade
till det häroldsrop, vilket dämpades av stormilar och
strömmande rägn, men som dock ljöd tillräckligt
kraftigt för att locka häpna lyssnare ut på de blöta
fritrapporna. De få vandrarna häjdade sin
brådskande steg och stannade, glömska av vädret, ty en
kunglig härold var för mer än både avisa och kurir.
Först hade man hoppats, att det var den
efterlängtade freden, som proklamerades, fastän
härolds-trumpeten råkat bli stämd i moll, men snart
förbyttes förhoppningarna i det djupaste vemod, ty
förkunnade den svarte ryttaren på den svarta hästen, att
Sveriges rikes allernådigste drottning, den mildrika,
dygdesamma och hjärtegoda furstinnan, Ulrika
Eleonora, saligt insomnat i döden, försänkande sin
gemål, den stormäktigste kung Fredrik och desslikes
alla sina trogna undersåtar i den djupaste bedrövelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
