Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon. Först efter en stund såg han upp, och
blicken uttryckte något, Hedvig aldrig förr sett i hans
djupa grå ögon: ängslan, nästan fruktan.
”Jag känner mig så sjuk, min Hedvig!”
”Du har feber, käraste hjärta. Helst väckte jag
prompt upp vår gode arkiater.”
”Nej, det får du icke. Det är nog ingen fara.”
Han slöt ögonen och låg tyst.
Febern hade för ögonblicket släppt honom, och
Hedvig tänkte i ångestmängt hopp, att det
underliga, hastiga sjukdomsfallet kanske skulle draga sin
kos lika snabbt och oförklarligt, som det kommit.
Han andades lugnare, och det nyss uppsvällda och
blossande ansiktet hade återtagit sin vanliga
blekhet.
”Hedvig, min älskade.”
”Ja, Jakob.”
’Jag skulle behöva några styrkande ord.”
”Jakob!”
Som ett klagoskri ljöd det enda ordet, och hon
kastade sig över honom, darrande i alla leder.
Hennes hjärtskärande förtvivlan gav honom en
sällsam kraft. Hade han icke alltid tänkt, att han
skulle vara den starke, den stödjande. Hans hand
gled smekande över hennes huvud med de
glänsande bruna flätorna.
”Hur än försynen styr, måste vi underkasta oss
dess visa rådslag”, sade han stilla.
Hennes flämtande andedräkt lät honom förstå,
att ett trotsigt och upproriskt hjärta klappade mot
hans, vilket i denna stund kände sig så trött, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
