Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sista dagen av sitt liv, det var på morgonen den
elvte december, låg Fabricius och såg ut. Alltjämt
dalade snön, och drivan hade flera gånger måst
skottas från fönstret. Ännu kunde hans blick uppfatta
yttervärlden, men den vände sig alltmera därifrån.
Hedvigs djupa snyftningar störde hans frid, och
han bad med sin svaga röst:
”Sätt dig här hos mig, min Hedvig.”
Hon kom genast. Hennes nästan barnsligt runda
ansikte var översköljt av tårar, och läpparna
darrade smärtsamt.
”Jag är så nöjd med den högstes behag”, sade han.
”Döden är icke död för den, spm tror. Och detta
livet är ej liv för den, som hoppas på evigheten.”
De allvarliga orden nådde Hedvig som en
förmaning, en sista vädjan till henne från den hon
älskade över allt på jorden, och som beredd att mottaga
hans välsignelse, sjönk hon ned på knä vid sängen.
I denna stund erfor icke heller hon någon fruktan.
Som en lycklig visshet hade det kommit till henne
en övertygelse om, att hennes hjärta måste brista på
samma gång som hans, vilken gav det dess bärkraft.
Levde hon icke allenast i sin kärlek? Allt utom
den var konturlösa dimmor. Det blev så lugnt detta
att icke mera räkna minuter och sekunder, att ha
stannat soluret på levnadsdagens middagshöjd
och med den älskade gå mot den stora friden.
Hennes hand låg stilla i hans, och hans sista klara
tanke utandades i en outsäglig lycka över att Guds
lysande godhet mäktat visa sig också för henne, den
så starkt och hetsigt livsbegärande. I livet hade de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
