Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon en handfull torkad lavendel och asperula
odo-rata, vilka båda örter göra hjärtat glatt, över
trösklarna. Så trycktes locket på potpourrikrukan till,
och Hedvig fick tillsägelse att sätta den i den öppna
kakelugnsnischen.
Hedvig lyfte varsamt den dyrbara delfterkrukan,
vilken trofast bevarade blomsterdoften innelyckt år
efter år.
Men plötsligt råkade hennes händer i så häftig
darrning, att hon skyndsamt måste sätta krukan
ifrån sig. Ånyo hade hennes jäsande blod format en
plågsam bild i tankarna. Hon såg för sig sitt eget
liv som den potpourrikruka, vilken skulle innehålla
förtorkade och dock beständigt doftande sentiments.
Den medömkan hon erfor med sitt ensamma,
sol-längtande väsens skugghöljda tillvaro hade kanske
aldrig varit starkare än i denna stund, då ett dött
föremål i en blixtsnabb idéassociation visat henne
förvissnandets grymhet.
Var voro nu de stolta framtidsdrömmarna?
Varför skulle hon alltid kastas mellan övermåttet av
kval och lycka? Varför hade hon ej fått
resignationens svala förnöjsamhet?
Frågorna brusade som stormpiskade vågor inom
henne, men modem märkte ingenting.
”Sätt fram de små glasen och karaffen med
ani-settlikören på den röda, lackerade brickan, Hedvig”,
sade hon. ”1 dag ha vi stort skäl att dricka och
tacka för fredens välsignelse och för en ny kung på
tronen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
