Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprang upp från taburetten, ”min tacksamhetsskuld
till eder kan varken min ringa talang med fjädern
eller mitt hjärta någonsin utplåna. Och jag mäktar
ej exprimera min förnöjelse över att få vistas på
Fullerö, där naturen och civilisationen nått sin
full-komning.
”Det gläder mig, att ni trives i vår lantliga
enkelhet”, nickade grevinnan hjärtligt, ”och jag ber eder
följa våra små hussvalors exempel att återvända hit
varje vår. Ni bör betänka, ma chére, att ni är våra
lunders och vår esprits kära Philomela.
Icke var det första gången herdinnan i norden
liknades vid en näktergal, men hon förstod att skilja
på det fadda smickret och den uppriktiga
vänskapens admiration.
Hon visste, att grevinnan troget förvarade både
den gamla kära poesiboken i de gröna
sammetspär-marna, som tillkommit under Hedvigs lyckoår, och
Den sörjande turturduvan, vilken hon även
tillägnat sin ädla gynnarinna som ett minne av sorgens
djupa natt.
Gamle greven hade även låtit nedskriva det
festspel hon ihopsatt till grevinnans fägnad, och där
alla muserna på artiga vers tolkade sin beundran.
Hedvig hade dj ärvts ikläda sig Apollos skepnad och
hälsade ”Minerva” med sin rimkonsts bästa
smycken.
Det hade varit en glad dag, och många dylika
skulle förvisso följa. Härute på det ståtliga Fullerö,
där rikedom, rena seder och hög bildning förenades
till den ljuvligaste enhet, skulle hon förgäta alla ve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
