Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”För visso har jag både hört och admirerat de
grannlåtstoner, vilka icke låta häjda sig på sin flykt
mot ett inbillat ärotämpel. Det är en stolt lek med
poesien att djärvas förvanska den till fåfängt prål
och glittrande doft.”
Grevinnan bräddade sin tallrik med smultron.
Hon var en smula brydd, ville ej förstå det beska i
svaret, men Hedvig blev blodröd och reste sig tvärt,
medan hon lyfte solfjädern och fläktade sig häftigt.
”Allas dygder kunna icke vara skurna efter den
linjal, som behagar inbilska filosofer”, utbrast hon,
och ögonen stodo fulla av tårar. Egentligen skulle
hon alls icke velat yttra detta, icke sticka och ränna
till den goda grevinnans géne. Men det bar henne
ännu mera emot att tåla och — tiga.
Den gamle greve Jakobs ankomst avbröt
drabbningen, och nu gled samtalet in i en lugnare fåra.
Dalin hade en vana, som Hedvig redan lärt sig
avsky. Han log själv den förste varje gång han sade
en kvickhet. Hans sällsynta skratt plågade också
hennes öppna och meddelsamma natur. Det hördes
icke utan förmärktes endast som oavbrutna, tafatta
ryckningar på de kantiga skuldrorna.
Nästa dag skulle den besynnerlige gästen med sin
stora lärdom och sina tölpiga manér resa, och när
Hedvig av middagsklockan kallades från sin kära
fristad i biblioteket, förmenade hon, att han redan
dragit sina färde.
Lättad vid denna tanke kom hon småsjungande
in i det vackra hörnrum, med utsikt åt
Västeråsfjär-den, där man plägade samlas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
