Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes kärlekslängtan steg dock som ett aldrig
släckt rökelseoffer upp mot Eros tron, men hon
vågade icke ens i sina poesier ge andra uttryck åt den
än en vingstäckt, svårmodig klagan över ödets
grymhet.
”Lilla bästa Hedvig”, hade Karl sagt, när han
överräckt blomkrukan, ”sommaren vill skänka dig
sin doft till vederkvickelse och uppmuntran och till
hågkomst av sälla, sorgfria barndomsdagar.”
Hade de varit sorgfria?
Hon skakade på huvudet och log vemodigt.
Sans souci var icke den, som beständigt forskade.
Lyckan speglade sig allenast i den klara och
ogrumlade källan.
Nästan otåligt sköt Hedvig gyllenlacken åt sidan
och drog till sig en bunt papper. Hon skulle avsluta
ett företal till den årgång Qvinligt Tankespel,
vilken på hösten skulle utgivas. Hon läste igenom,
vad hon redan skrivit och doppade därefter med ett
fast grepp fjädern.
Alltid måste hon tänka detsamma: Avundsmän
voro de flesta, och den förnämste i deras flock lät
intet tillfälle gå sig förbi att rikta en smidig
pamflett, sprungen ur hans lysande snille mot den
honom så förhatliga ”Uranie”.
Hon nämnde knappast för sig själv hans namn,
och dock voro dess fem bokstäver — Dalin — som
med eldskrift inristade i hennes hjärna.
Icke sedan den ljusa sommardagen på Fullerö
hade de träffats, men hon visste, att hennes
antagonists lysande, frigjorda snille fört honom uppför den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
