Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Mor”, utbrast Hedvig beslutsamt, ”stöd sig på
min arm. Allena går jag inte ur huset. Å, skynda,
söta mor. Gud give, att ej trappan redan fattat
eld!”
Fru Kristina lyfte sig mödosamt från stolen.
”Skåpet med papperen”, mumlade hon. ”Det
gamla silvret — estamperna!”
Intet av det hon höll kärt av föremål, vilka följt
henne sedan bättre dagar, kunde hon få med.
Hedvig manade henne framåt, stödjande henne med
bägge sina armar.
I den branta, krokiga trätrappan var hon nära att
digna med sin börda. Det svartnade för hennes ögon,
men hon gick vidare som i en plågsam sömn.
Just som de hunnit ytterdörren störtade taket in.
Men förbi dem trängde sig bagaregesäller och
bryggaredrängar, vilka skulle ”rädda” bohaget och till
den ändan slängde det handlöst i gatan.
Med ett brak som ett dödsskrämt jämmerrop
tumlade den långa, vitmålade soffan, vilken stått i salen
på Viby, mot husväggen, och strax därpå krossades
dalkarlsklockan med en sista rossling under
sprut-kompaniets fötter.
Överallt fylldes gator och gränder av
kringirrande hemlösa, som med de märkligaste bohagsting i
händerna eller på armarna drevo likt spillror undan
eldhavet.
Flammorna fräste girigt och slungade sina
triumfbågar ända upp mot Klara kyrka. Många präktiga
och förnämliga hus förvandlades till svarta ruiner.
Sidendraperierna för fönstren sletos av och fladd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
