Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Pardonera mig, min beskedlige Kalle!”
Hedvigs blick vändes emot den misslynte körsvennen
och plötsligt log hon. Du skall köra mig till
par-cernas port, så nu vet du besked.”
”Nej, så sannerligen ...”
”Nå, inte!” Hon teg igen. Så efter en kort paus:
”Jag vill och jag skall tala med ärkebiskop
Benze-lius. Jag vet nog, att inga privatpersoner äro
admi-terade, men ståndet får göra ett undantag.”
”Det var djärvt.”
Klingenberg var så häpen, att han glömde väja
för en lantlig fora. De båda åkdonen stötte ihop,
och ett ögonblick såg det ut som om släden skulle
välta, men i yttersta sekunden räddade Klingenberg
situationen genom att ge hästen ett rapp, som
försatte denna i trav bort från den grälande bonden.
Hedvig hade icke skrikit, men hon grep hårt om
Klingenbergs arm och länge efter det faran var
över, höll hon fast. Slutligen släppte hon armen
och sade:
”Det måtte väl vara ett gott omen, att vi inte
stjälpte.”
”Det är alltid fatalt att bli ur- och utkastad, min
Hedvig, antingen det sker från en släde eller — en
rådsal. Jag fruktar storligen, att gubben Benzelius
skall hålla dörren öppen för din hastiga reträtt. Vad
vill du honom?”
”Säga, att jag blivit hugnad med goda, aldrig
infriade löften, och att jag förhoppas, att ståndet icke
aktar låta mig crevera. Jag ämar också tillfoga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
