Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Akademisekreteraren Klingenberg, den mest
hemmastadde av de vittra tankebyggama, lät de yngre
kollegerna tolka ungdomens flyktiga, men
obeskrivligen heta känslor. Han väntade till gnisträngnet
var över, då kom han fram för att omsluta Hedvigs
båda framsträckta händer.
Innan han hunnit uttala sin lyckönskan utbrast
hon:
”Kalle, pensez å mon bonheur. Jag har råd att
spendera vaxljus i takkronan!”
Utropet kom mycket oväntat, men när hade icke
Klingenberg strax förstått Hedvig?
Han tryckte hjärtligt de smala, sprattlande
fingrarna.
”Mina bästa lyckönskningar till talgens
försvinnande från Coronan”, skämtade han, ”den var
sannerligen för plump för vår Aspasia.”
”Varför kallar du mig så?”
”Därför att din charme, ditt snille och din
lärdom samlat våra yppersta omkring dig.”
”Så må du väl nämna dig själv Aspasias
förtrogne vän: Perikles?”
”Varför icke, Aspasie. Måtte du blott icke så
fidélt följa myten, att du gifter dig med oxdrivaren
och boskapshandlaren Lysikles efter Perikles’ död.”
Tala inte om att dö”, utbrast Hedvig häftigt.
”Jag skulle icke kunna bära en sådan terrible
malheur som att mista min bäste vän. Är du sjuk,
hjärtans Karl?”
”Nej, frisk i dag som alltid. Lysikles har intet
hopp om snar framkomst till Erosaltaret. Varken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
