Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidens tand eller maladien gnager mig. Men varför
blir du så blek, käraste?”
”Du skrämde mig, Karl. Icke för mig, men för
dem jag älskar, fruktar jag döden. Den har rasat
emot mig som en grym fiende. Vänner bli vi först,
när Charon får befallning att taga mig i båten.”
”Må där då också finnas plats för mig på toften.
Vi hör ihop, sötaste Hedvig.”
Detsamma hade mor sagt. Detsamma hade
Hedvig ofta tänkt, och hon visste, att kusin Karl villigt
menade som de. Men åren runno hän utan att det
avgörande ordet föll. Ofta hade Klingenberg
dämpat och häjdat Hedvigs iver, och det tycktes som
bidade han alldeles som nyss den stund, då han stod
ensam vid hennes sida. Han väntade törhända till
dess ålderdomens färglösa skuggspel begynt sin
piéce på ödets vitkalkade vägg. Då skulle hon icke
ha något mera att ivra för, då skulle hennes huvud
lutas så tryggt mot hans arm. Nu däremot...
Å pardon! Men hon måste slita sig lös.
Där blixtrade ett infall av Gyllenborg som hade
han låtit en liten cicelerad dolk blänka i en majdags
strålljusa solflöde. Hon ropade:
”Gref Gyllenborg, ni är poet, tänk icke att bliva
något annat. Ni blir det aldrig. Gref Creutz gör
snarare lycka i världen. Gör ni själv er egen lycka,
er egen förnöjelse.”
”Madame”, inföll Creutz och hans tankfulla,
mörka ögon lågade, ”om ni icke vill sia också mig en
plats i Parnassen, skall ni dock få bevittna, att jag
rider på osadlad Pegas genom ungdomens lunder.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
