Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ack Dafne, fullfölj dina öden,
Och av så sälla nöjen lär,
Att livet liknar endast döden,
när det ej vet, vad kärlek är.”
Fischerströms stora, flammande ögon sökte
beständigt Uranie. Som eldbränder tycktes de henne,
och in bland lågorna måste hon. ”Livet liknar
endast döden, när det ej vet, vad kärlek är.”
Ack, hon visste det. I mångfaldig frestande
gestalt hade kärleken mött henne, men den hade
aldrig funnt henne så värnlös, så ensam som nu.
”Får jag komma tillbaka”, frågade Fischerström,
när han kysste hennes hand till avsked.
Hon ville ha sagt nej, men vad betydde förnuftets
vilja, när ett trånande, utsvultet hjärta ropade:
Kom! Kom, du starka, trotsande makt, som är
himmel och avgrund, ljus och mörker, men aldrig
dammigt grå jord.
Det blev icke Hedvig, som den kvällen betraktade
sin bild, det var den kloke, vänfaste Gyllenborg, som
vid bortgåendet från skaldinnan visade den för
Johan Fischerström.
”Låt icke ursinniga sentiments förleda dig till
obotliga galenskaper, mon ami”, sade han, ”se vår
dyra Uranie sådan hon är med teinten slemt
attaque-rad av kopporna, figuren något pussig och intet
mindre än vacker. Ingen kan gå ifrån henne utan
att toucheras av hennes själs ljuvlighet, men
Ku-pido gråter på hennes tröskel.”
Fischerström hade intet svar. Vad skulle han
säga? Inom honom rörde sig känslor av vilka han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
