Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rädd släpade hon sig bort till dörren. Där segnade
hon sakta jämrande ned på en taburett.
Hon ville bida hans, sin Damons återkomst,
ödmjukt erkänna, att hon förgått sig, be om hans
förlåtelse, anropa honom om medkänsla.
”Gud! Gud! Är du levande bland människor, så
bistå den mest nödställda av dina barn! Har din
storhet en gnista av faderskärlek också för mig, så
bevisa mig det i min övergivenhet! Du vet, att jag
försmäktar; läska min förtorkade själ med en
droppe ömhet!”
Gamle Davell kom för att se om elden.
”Var är de alla, Davell?”
”Fru grevinnan är vurti sjuk, hon.”
”Men intendenten? Var är han?”
”På sina rum, tänker jag, ers nåd.”
”Befall — nej — bed honom komma hit.”
Några minuter senare företrädde Davell
intendenten med tända armstakar.
Fischerström stannade på tröskeln. Skarpt och
ovilligt såg han ned på Hedvig.
”Tillgiv mig, mon ami.”
”Jag fruktar, att ni dödat henne.”
Alltså var det endast på henne han tänkte.
Smärtans gift frätte bort Hedvigs vekhet, och hon
utbrast trotsigt:
”Säg hellre, att hon dödat mig.”
”Ni är oresonlig”, svarade han hårt, ”och jag
fattar ej, hur ni kan dröja här.”
Hedvigs trötta huvud sjönk ned mot bröstet och
hon mumlade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
