Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stund i skymningen. Albert satte sig på en stol
vid fönstret, hade Sara i sitt knä, och mindes nu
ända bortom Bodarne den skumma qväll i Arboga,
då han äfven satt vid en ruta, med fåfängt
bemödande att rista sitt namn i den. Huru mycket
hade icke sedan dess förändrats? Hvilket nytt
tidehvarf? Med hvilka andra ögon såg han henne,
och hon tycktes sjelf hafva kommit i en annan verld.
Allt det förut ej sällan påkommande barska, qvicka,
slyngelaktiga var borta; hon bar nu anblicken
af medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr,
men ett förnuft sänkt i doftet af den innerligaste
hängifvenhet, den renaste ljufhet. Det underbaraste
var, att den fullkomliga frihet, hvaråt
han oaktadt allt af henne lemnades, att resa bort
ifrån henne om han ville och när han ville, långt
ifrån att locka honom till öfvergifvande, gjorde
henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i
hans ögon. ”Och älskvärdhet är det enda — det
enda — som drar till äkta kärlek. Denna kan
uteblifva ändå kanske; men skall något verka, så är
det allenast älskvärdhet”, tänkte han.
Hvad ser du på deruppe i himlahvalfvet, Sara?
Jag undrar, om det kan vara långt dit?
Han tryckte henne till sitt bröst, och svarade:
vi äro på vägen.
Blott på vägen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
