Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flicka må stanna och tänka: kors en så vacker
officer der far!
Sergeanten nickade ett temligen muntert
afsked åt Sara, som stigit af. Han körde framåt,
långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt
gående resesällskap.
"Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det
går icke an för en karl." — Han slog till en frisk
klatsch i luften, hästarne foro af. — Sara
Videbeck gick ensam.
Hon vek ned åt en gata utmed ån; gatan, som
förde hem till hennes boning. Det var icke sent
på qvällen, dock redan afton; flere skyar i
långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader
drogo här och der fram öfver hvalfvet; till regn
liknade det sig likväl icke. Solen skämtade nere
ur vestern med de allvarsamma, betänkliga,
ljusgrå, tunna skygestalterna.
Fotgängerskan stannade vid en tvärgata,
emedan folk kom gåendes, och hon sökte i dem
igenkänna bekanta. I småstäder veta nästan alla
menniskor till hvarandra; Sara märkte äfven hvilka
dessa voro, men, inbegripne i djupt samtal och
på temligt afstånd ifrån henne, varseblefvo de
henne icke. Hon undrade på deras åtbörder,
pekningar och hufvudvändningar. Men då de gingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
