Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringning börjades med kyrkans minsta klocka, presten
uppslog handboken, klockaren tog upp sin
psalmvers.
Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid
den aflägsna grafstenen; tårar kommo i strida svall,
hennes hufvud darrade ända ned emot
blomstervallen och hennes händer emottogo den fallande
pannan. ”Min mor! min mor!” utropade hon högt,
ty hon viste att ingen dödlig hörde henne här.
Ett saligt minne genomströmmade hennes hjerta
dock härvid: ”jag har uppfyllt din önskan, min
mor! din oaflåtliga förmaning till mig har jag lydt!
— O — hvarest du nu är, gif mig din välsignelse!”
Om den aflidnas ande nu blickade omkring
på hvad här föregick, så skulle den derborta vid
sjelfva griften hafva kunnat skåda de svartklädde,
som med omsorg ock aktning (dock ej med
många ord, ty glasmästarenkans lefnad var ju ej att
berömma?) sysselsatte sig med det döda stoftet:
men här under trädet, till mera glädje för
himmelen och lifvet, knäböjde i en skön bild
framtid och efterverld: denna bild kunde vara för
anden att med mera, att med oändlig sällhet se.
Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann pligt är ofta
ett okändt, misskändt, icke sedt. Dold stod
dottren, tyst i sin bön: menniskor sågo henne icke.
En svalkande vind gick öfver blommorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
