Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyrkogården, omgifven af en låg stenmur och planterad
med träd i flera grupper, ligger så nära Venern, att
man tycker sig hafva sjön inunder sig. Och den
gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan sjelf har man
bredvid sig.
Sara bad att få sätta sig på en grafsten. Albert
satte sig bredvid. »Du är så tyst, älskade, goda Sara,
är du trött?» Hon svarade ej en gång på dessa hans
ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att
hon länge och nästan svärmiskt (sådant hade han
aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par små
vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i gräset:
de rasade hurtigt och slogo hvarann i ansigtet med
levkojor.
Barnen sågo hvarken fattiga eller rika ut, men
ovanligt vackra. Albert vinkade dem till sig för att
göra Sara ett nöje. De kommo barhufvade och
långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en
glimmande tår, teg, men klappade dem kring hufvud och
hals. Albert sade:
»Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle
sakna föräldrar?»
Far och mor kunna de icke hafva varit utan,
efter de äro till.
»Men om deras far och mor —»
Dött? ja, då beskyddas de af Gud ändå, och af
goda menniskor, som alltid finnas. Jag vet en i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
