Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smittas de till själ och kropp: och om de afsky
det sällskapet, men ändock nödgas dermed umgås, så
händer det som oftast, att de förbittras, retas och
blifva liksom djeflar.»
Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så
fort han icke sjelf brukade det i svordom. Han
hviskade något vid sig sjelf om läsare.
»Tänk hvad du vill, Albert, men visst icke är
jag en läsare, det kan du fråga dem sjelf efter; ty
jag lemnar dig i din fulla frihet. När jag på
grafstenen här talar om djeflar, så menar jag förderfvade,
hiskliga menniskor, som man väl kan få skåda i
städerna, och på landet med, tror jag.»
På det sättet pröfvas menniskorna, Sara.
»Pröfvas? Jag tänker, att ingen, som vill
menniskor rätt väl, tillställer en sådan pröfning, der
största delen går under uti och rent i qväf. Och
hvilken är det väl tillständigt och anständigt, att med
menniskor anställa en så helvetes pröfning, att den
slutas med helvetet sjelf? Det kallar jag icke
pröfning, men raseri.»
Albert studsade ånyo och sprang upp vid de
förfärliga orden. Helvete, raseri och djeflar hade
aldrig ingått i det samtalsspråk, hvarmed han umgicks,
utom, som sagdt är, då han svor. Och i sällskap
med Sara hade han aldrig gjort en enda ed,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
