Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ja, det har ingen gräns med fulheten, när en börjar
på det viset, det har jag sett på folk. Och huru ginge
det med dig? Du skulle, om du vore så god som
den bästa man kan finna, söka trösta mig med milda,
ord; men huru än du dermed menade, skulle det
låta litet tomt i mina öron, efter jag kunde märka,
att du ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det
komme att göra saken värre, men icke bättre. Och
du skulle nog också ledsna, ty du är i alla fall
menniska, Albert, du som jag. Du torde väl ändå
mindre ledas vid mig för mitt försämrade utseende till
kroppen, än för min inre retsamhet, tråkighet och
hela stygghet till själen; kanske blef ock jag af lidande
till sluts oförnuftig och dolsk, så vardt jag dig ännu
olidligare. Och det man brukar yttra om löften och
eder, blir bara tomma ord, då ingen menniska ändå
håller det, som ingen menniska kan hålla: jag talar
om den inre hjertats kärlek till en person, som är
det enda härvid att skatta, men som utan hjelp går
bort, om personen till sin andes tycke blir olidlig
för en. Jag har nu nämt om huru jag kunde bli
odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa,
att du kanske vardt outhärdlig för mig äfven. Hvad
är det då för tröst i de gifna orden? Man sitter
olycklig för sig sjelf och har ett namn. Det är som
en titel utan embete. Det är som en skylt utanför
en bod, och när man kommer in i boden och frågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
