Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hota de flesta resande, som icke komma på egna hjul
eller stå på egen botten i vagnarne. Kärror äro
stundom stygga att åka på. Det var således en mild
skickelse, som förfogat här; och kanske ligger
närmaste förklaringen i det, som medici sjelfva — hvilke
annars aldrig befatta sig med ödet — påstå om
naturen, nemligen att hon har en utmärkt och enskild
omvårdnad om qvinnan; att hon nästan är skygg att
skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam.
Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte
derföre också menniskan vika lika vördnadsfullt undan:
må vi knäböja för en himmel, som okänd —
misskänd — står omkring oss, så nära, så god, så
hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.
Lyckan att få parvagn kom för dessa resande
ofta deraf, att när Albert såg hästarne vara goda,
brydde han sig icke om att fordra skjutsbonde, utan
körde ensam; hvilket bönderne, när de se sig få
ordentliga åkande, gerna gå in på och tacka för. Så
hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela
tiden.
Lidköping kom. De började åka på stadens
första gata, bred, stor, bra; men litet ojemnt stenlagd.
»Bästa Albert, låt mig stiga af här, detta är mitt
barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne.
Du kan köra; jag går ensam.»
Nej, jag stiger också af, går bredvid och kör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
