Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gatan, hvarannan flicka må stanna och tänka: »kors
en så vacker officer der far!»
Sergeanten nickade ett temligen muntert afsked
åt Sara, som stigit af. Han körde framåt, långsamt
likväl, och såg sig ofta om på sitt gående resesällskap.
»Du kör för simpelt,» sade hon vinkande. »Det
går icke an för en karl.» Han slog då till en frisk
klatsch i luften, hästarne foro af. Sara Videbeck
gick ensam.
Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som
förde hem till hennes boning. Det var icke sent på
qvällen, dock redan afton; flere skyar i långsträckta,
söndertrasade och oförklarliga skepnader drogo här
och der fram öfver hvalfvet; till regn liknade det sig.
likväl icke. Solen skämtade nere ur vestern med de
allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.
Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan
folk kom gåendes, och hon sökte i dem igenkänna
bekanta. I småstäder veta nästan alla menniskor till
hvarandra. Sara märkte äfven hvilka dessa voro; men,
inbegripne i djupt samtal och på temligt afstånd ifrån
henne, varseblefvo de henne icke. Hon undrade på
deras åtbörder, pekningar och hufvudvändningar. Men
då de gingo förbi, steg också hon framåt vidare och
närmade sig till nästa hörn. Här stannade, hon åter
tvert, ty en likprocession kom. Vördnaden för
sådant hade alltid hållit henne tillbaka; huru mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
